instant coffee blues

to die is to translate
to fall and rise
simultaneously
all at once
constantly
to die is to speak
to walk back and forth
momentously
right now
always
to live is to transform
to pass and fail
rapidly
in this second
timelessly

and yet we try to grasp the matter
with slippery hands, like covered in old disappointments
when we know everything is happening
just out of our reach

and yet we play these frivolous games
loving, working, sleeping, dreaming
while the atoms that exploded 4.5 billion years ago
have already decided our fate

and yet we see with our eyes wide closed
a different path leading out of chaos
never wondering if time herself gave up
as soon as we started to wander

and yet this is what we deserve
for making excuses towards them we hurt
nobody has asked for forgiveness
because nobody knows what to do after “I’m sorry”

and yet we try to grasp the ideas
with slippery hands, like covered in thin silences
when we know everything has happened
just before we woke up

to die is to wander
to hurt and get hurt
at once
instantly
to die is to wake up
harshly
with a bang
unkindly

 

Annonser

tröttsamt:

det är bara så jävla kallt hela tiden

tårna de skrumpnar, leder förtvinar

ensam står bara kvar en

medan tid och rum snabbt förbi ilar

 

det bara så jävla orättvist hela tiden

hjärtan bankar, men utan passion

vi vandrar långsamt till silen

för att förstöra med tacksam aversion

 

det är bara så jävla tröttsamt hela tiden

försöken är fler, än misstagen kan räkna

även om vi säger den trognaste eden

är våra sår omöjliga att läka

 

det är bara så jävla vackert hela tiden

egentligen finns det aldrig hopp

för när vi slåss i den sista striden

är vi alla bara ben, blod och kropp

tår:

chaos eats order

sa hon till mig, med andra ögon

än mina egna

vi sitter och spelar vidare på livet

när världen utanför brinner ner

chaos eats order

upprepar vi, upp med repen, repa uppbrottet

minska påverkan, öka pulsen

motstå de vibrerande höfterna

motstå den oundvikliga revolutionen

hon mumlar, svär och bråkar med multiexplicita frågor

chaos eats order, så att säga

vad gör vi med det eviga hjulet,

de svåra minnena, de envisa jagen?

att vilja göra är inte samma sak som att göra

därför känner jag numera aldrig mina tår

– av ren sympati

förvirra folket, göd makten

motstå illusionernas trummor

motstå den oundvikliga revolutionen

chaos eats order

håll käften! skriker hon nu

med en andning som spränger murar

vill inte stå upp och försvara mig mer

vad händer när flugorna får veta sanningen?

chaos eats order

vi springer, gläds, spyr och återvänder

– bara för att vi kan

motstå de tankelösa och oskyldiga

motstå den oundvikliga revolutionen

vi stirrar ner i det ömma köttet

medan chaos eats order

endast några få flammor brinner svagt

och domedagen tog bara ett ögonblick

vi avdramatiserar, dammar av och ser de dristiga

tysta ner, blunda hårt

stå still, låt de slå

på de som redan ligger

motstå de hjärtskärande skriken

motstå den oundvikliga revolutionen

bekräftelse-räkmacka:

jag viker ut mig: exponerar min verklighet

ser mig själv genom andras lystna ögon

viker undan, slår tillbaka med kraft

att glida på din bekräftelse-räkmacka med elegans

objektet talar, subjektet tiger

i en korrupt värld är inget givet

du viker ner din mössa, den med universum på

vi går med vingliga ben och vägrar att möta varandra

jag extraherar vår essens

vill veta hur själen smakar, utan subjektiva viljor

men vi viker ihop den vita flaggan

med omsorg vårdar vi de sista av fredens dagar

kakaoövervinnerlig:

med ögon som simmar i ambivalensen

ser jag bara skuggor

när började vi krypa

för sakens skull?

allt du kan göra är att skylla ifrån dig

du är fast i konsten

konsten i att vara någon du inte är

ska det vara så svårt

att förstå lite subtila vinkar?

jag har alltid varit kakaoövervinnerlig

men det vet ju inte du

lite som att dricka koppar av guld

men det smakar bara konstigt

vattnar min själ med små penslar

och droppar omtanke i smutsiga glas

men den kletiga ångan vägrar bli kvar

när började vi andas

för sakens skull?

med ögon som dansar i oändligheten

ser jag bara skuggor

kärna:

vad vill ni ha? jag har gett er allt

mina händer, mitt huvud, min kropp tillhör inte mig

era ängsliga hånflin erövrar själar utan nåd

min längtan, min lust, min frihet är stulen

er existens har livnärt sig på min

vad vill ni ha? jag har inget mer att ge

mina handlingar, mina tankar och min inre kärna är ruttna

överlämnad åt helig fördömelse

för evigt, för all framtid duperas jag

under era missriktade slag

era vassa viskningar och förmaningar sliter mig i itu

blodet sprids över världens tak, likt regn som renar

och ger näring

blod som ska rentvå mitt namn

namnet som ni baktalat och smutskastat

bara för att jag älskade annorlunda än er

slag:

sekunder av stilla rörelser

en tidlös andning

som ger solstrålar i magen

för att det är vid dina ögonlock

ömheten skiner

 

elden brinner och viljan springer oändliga varv

smider vi storslagna planer

eller planlösa slag?

flanera bland sinnen

eller dansa till ljudlösa band

 

tyngdlösa tankar fria att explodera

med dina ord brevid mina

tar vimmelkanten fokus

finns själar är jag säker på

att våra överlappar varandra

makten:

i himmelriket bär vi vita vingar

men flyger alltid nära solen

svärtan binder oss i kadavers vrål

sjukdomen tar alla utan nåd

kväver

& kräver

lydnad under heliga flaggor

makten ligger ej hos oss

vi accepterar

& inhalerar

normer, regelverk och tomma illusioner

om ett liberaliserat liv

där samtidens mantra

äga eller att ägas

är den ständiga frågan

makten ligger ej hos hos

med unika möjligheter

att köpa nya vingar

när de gamla inte duger

ger glastunna ögon och vredgade innanmäten

utan att vi närmar oss varandra

makten ligger ej hos oss